Julen nalkas

Vaknade upp med snö på trottoaren. Begav mig detta faktum tilltrots upp till hittills obesökta Harlem. Mina slitna gympadojor har snart tagit in den till blask förvandlade snön och det blir kallt om de små fossingarna. Av min vision att stå inklämd mellan voluminösa svarta kvinnor och gunga med i gospeltakt blir heller intet. Tillbaka längs paradartade Fifth Avenue, som i arla december är prydd i oefterhärmlig julskrud, besöker jag så Starbucks Coffee för första gången.

Inte blivit av förrän nu. Bestämt mig för att jag gillar Dunkin’ Donuts bättre, vilket förstärktes av en påtvingad dokumentär om Starbucks andlige ledare och entreprenörielle fader, Howard Schultz. Filmens sliskiga upplägg som i princip består av Schultz tacktal efter att ha tilldelats pris som årets entreprenör (med efterföljande frågestund), sätter sig i halsen likt för många av Dunkin’s donuts gör, med skillnaden att detta inte ens har någon egentlig fyllning. Men mina vandringar Upper West har inte genererat någon DD den här dagen.

Sätter mig i ett hörn med min Brewed Hot Coffee av storlek Tall (den minsta) och studerar en man i 70-års åldern som producerar stiliserade tuschporträtt vid bordet bredvid. Gubben och hans verk känns väldigt omaka och jag får lust och fråga honom varför han sitter där och målar. Det tilltagande människomyllret stoppar mig. Han samlar ihop sina attiraljer och lämnar. Efter femton minuter i en toalettkö, så ock jag.

Upplagd: 2005-12-04