Retur

Berlin. Fattig men sexig. Som en nybakad student i sång. Stressen är besegrad. Det är lätt att bli barnsligt glad över detta faktum.

Likväl klagar den spanske journalisten över hundskit och dålig fotboll. Mannen från Nippon påtalar att ingen av de tusen japanska restaurangerna kan tillreda sushi. Den engelske gentlemannen irriteras över att ständigt befinna sig mitt i en byggarbetsplats, att det aldrig någonsin blir klart.

Man är dock aldrig så fri som här. Vi är eniga. Den är prislös även om det givetvis har sitt pris. Allt har ett pris, det är bara tiden för inbetalning skiljer.

Vi har levt på förmånliga lån.

I Köln finns en 157 meter hög dom. Pierre och jag svettas de 509 trappstegen. I Köln finns också bekantskap och logi. Staffansson flög hem och vi är tre som rullat milen. Vi är fem som fortsätter mot Amsterdam.

Amsterdam är som sig bör och trots att Ajax Arena blir för dyr och enkom kom att betraktas utifrån, ser vi av all den skabrositet vi utlovat oss själva.

Att avsluta en resa med en resa har dock sina aber, det har jag redan blivit varse. Det mer hänger än ligger i luften den här gången. Det känns i den överhettade bilen på det överfyllda vägnätet som vi nyttjar norröver. Men mörkret faller, väg blir vatten, land ett annat och med en ekande tom tank rattar så Pierre de sista grusiga kilometerna.

Hovnells möter oss i nattsärk i farstun innan vi faller i svensk sömn.

Mot nya liv. Men först gamla hem.

Upplagd: 2007-08-04, kl: 22:01