Labor Day
Labor Day, the first Monday in September, is a creation of the labor movement and is dedicated to the social and economic achievements of American workers. It constitutes a yearly national tribute to the contributions workers have made to the strength, prosperity, and well-being of our country.
Detta är det givetvis ingen som har en aning. Faktum är att jag vet mer än gemene amerikan när jag berättar att denna helgdag firas även i Kanada, vilket väl är föga förvånande med tanke på amerikanernas vaga intresse för begivelser i andra länder.
Jag firar min första (och enda?) Labor Day med mina nya sambos och deras vänner. Då Matt och Edd har åkt till New Jersey för att lämna tillbaka den truck de tvingats hyra för att få hem alla spontanköpta IKEA-möbler och Harold kuskar land och rike runt för att få tag på en propantank till grillen, återstår Hector och jag och dessa vänner. Vi lämnar North 8 St. med mitt 12-pack Heineken och vandrar mot G-tunnelbanan. Två stopp och en kort promenad senare ringer vi på nygifta Bryan och Liz ringklocka och möts av en den mer feminina av dem två. Bryan är en av de utflyttade från vår lägenhet och del av det grabbgäng bestående av Matt, Edd, Bryan och Robin (som också gifte sig i somras och lämnat lägenheten), som bytte Kalifornien mot New York för ett par år sedan. Hector och jag är därför inte helt okända för dessa människor, Bryan, Liz plus någon rödhårig skådespelerska, med det första av namn jag inte lägger på minnet denna eftermiddag, plus deras fyra månaders gamla hundvalp. Klockan är strax efter två och jag är glad att Hector såg till att försena oss till detta BBQ som enligt tidigare utsago skulle påbörjas vid ett. Det dröjer dock inte länge förrän Harold dyker upp med en enorm propantank på axeln och fokus flyttas genast från den långhårige svensken och den tysttalande konstnären, till musikalartisten från Nebraska.
Folktillströmningen tilltar och vi börjar så smått förflytta oss ut på taket genom att klättra ut genom ett litet fönster och vidare ner för en stege. Där väntar dock bord, stolar och en stor grill redo att startas upp. Svulten som jag är äter jag snabbt två hamburgare och en korv, drar min historia till höger och vänster, men hamnar snart bredvid, vegetarianen Hector på en rostig solstol.
Det råder en gemytlig stämning och solen gasar och ölen flödar med vuxna mått mätt. Jag och en tjej (Erin) besegrar tjejens pojkvän och ytterligare en tjej i en utdragen fussballmatch, där min klanderfria defensiv och hennes hysteriska offensiv tillslut knäcker motståndet, trots en bedrövlig start. Eftermiddagen övergår i kväll och mer mat plockas fram och mer folk sluter upp medan andra tackar för sig.
Klientelet består av mestadels par, med ett överflöd av killar och romantiken i luften utgörs av den musikalitet som gästerna besitter. Harold har sedan länge plockat fram gitarren och sjunger och spelar låtar ur sin countrydoftande produktion, ofta i duett med min forna lagkamrat. Harold är dock inte den ende som bemästrar guran. En annan av festdeltagarna är en turnerande sing and songwriter med två släppa CD-skivor på sitt samvete, även Edd och några andra tjejer ger sina bidrag. Själv ligger jag mest i den portabla hängmatta som ställts i ordning och lyssnar och studerar. Blir vän med en nyss hitflyttade lätt homosexuell skådespelare som ideligen refererar till Sex and the city. Han är så där bög-amerikansk-ironiskt käck och vi munhuggs ett tag. Sätter mig sedan bredvid Matthew Dunbar och snackar ordentligt för första gången, får deras story berättad och får veta allas åldrar. Harold visar sig vara 28, 25-30 är med andra ord ingen dålig gissning, och de andra 25 förutom Matt som är 24. Resten av bandet sluter upp och planer smids för en nyårskonsert. Om det är vårt vardagsrum som är i åtanke framgår ej, men jag lovar att vara tillbaka från Kanada lagom till att 2005 övergår i 2006.
Den så varma eftermiddagen på det svarta taket har förbytts mot en kylig afton. Klockan närmar sig tio och lagom när jag börjar känna mig nöjd med denna tillställning, frågar Matt om vi ska slå följe med dem hemåt. Så blir fallet och vår grupp bestående av Matt och hans tjej, Robin och hans fru och Hector och jag tackar för oss och jag utbyter nice to meet you med fler än jag har fingrar. Ett ödesdigert misstag vid Lorimers tunnelbanestation, som innebär att vi får vänta ytterligare 17 minuter innan vi tar oss in på perrongen, gör att Harold hinner ikapp oss. Trots att festen varit lång är klockan fortfarande inte så mycket, och jag hinner kasta ett getöga på min första läxa som skall lämnas in dagen därpå, innan jag klättar upp i min bunkbed och förklarar dagen för över.
Upplagd: 2005-09-05