Skrattfest på Jack the Pelican
Hector gillar ställen som är öppna dygnet runt. Som Dunkin’ Donuts och Kellogg’s Diner. Eller som den nyöppnade mataffären mittemot Kellogg’s. Den som är så perfekt och så One Hour Photo-klinisk att man får lust att råna den. Hector utför dådet och jag väntar utanför på cykel redo för flykt.
Vi har inte ens någon cykel. Hector har dock lovat att köpa en. Det gjorde han redan första gången jag träffade honom för tre månader sedan.
Vi köper varsin pajbit istället och går hem.
På vägen till Jack the Pelican och Michelle Handelmans Laughing Lounge, stannar vi till på en utställning om musiker och skivomslag. Curt Cobain stoppade en revolver i munnen och tryckte av. Det var elektrikern som hittade honom.
Vi får varsin vit fjäder av den lättklädda paljettkvinnan. Sedan sätter vi oss på plastkuddarna och skrattar. Konstiga, konstlade, hjärtliga och hånande skratt om vartannat. Jag lämnar efter en stunds skrattande dessa människor och går vidare in i nästa rum.
Här dansar tre nya figurer, iförda samma utstyrsel som entrékvinnan, på en snurrande scen mitt i rummet. På väggen projiceras film med intervjuer om skratt. Vi andra tittar på. En man filmar oss. Ingen skrattar.
Dansarna fryser rörelserna och börjar skratta. Snart återgår de till att dansa igen. Jag går tillbaka.
Vi avslutar kvällen på en fest i vårt hus. Vår Andy Warhol-liknande konstnärsgranne är för gammal och för full. Han heter Dirk och kommer från Hamburg. Säger att han tagit färjan till Sverige många gånger och köpt öl. Jag undrar varför.
Upplagd: 2005-11-12