IV
Min sedvanliga morgontortyr tar denna morgon en ny vändning när jag upptäcker att personen som skall duscha efter mig börjar med att vrida på en termostat innan han kliver in i kabinen.
Planen för lördagen är att köpa en telefon och ta mig ut till Emma i NJ. Jag checkar således ut från Bowery’s Whitehouse Hostel of NY för den här gången, lämnar bagaget i receptionen och beger mig till Ray’s Pizza igen. Brödet är sämre idag och det är heller inte lika mycket folk, men jag har det ändå rätt bra i solen med min the Villager Voice – NY:s bästa lokala dagstidning. Jag går via Internetcaféet tillbaka till Jonathan på T-mobile. Jonathan är tyvärr upptagen, så jag får hålla tillgodo med hans Big Mama-kollega. Vi etablerar snabbt en kund-säljare relation. Där jag säger ahaa, med ett intresserat amerikanskt uttal, och hon mässar om T-mobiles och samsungs förträfflighet. Jag slår till och lämnar butiken 216 dollar fattigare men 1150 samtalsminuter rikare. Jag sätter mig på Astors Pl., äter en banan och fingrar på min nya mobiltelefon.
En lång promenad sydväst tar mig till en basketgård belägen i Lower East Side med stängel, där storväxta svarta amerikaner briljerar. White men can’t jump, tänker jag och går vidare.
Jag hämtar mina väskor, haffar en taxi och åker till Pennsylvania station vid Madison Square Garden. För elva dollar får jag en tågbiljett till Hamilton.
Ett av de svåraste acklimatiseringsbekymren att tackla är helt klart de otroliga temperaturförändringar NY-bon måste klara av att hantera. Jag går från den kvava smog-luften på 33th St. via en kall vänthall, till den knappt genomlidliga bastuvärmen på perrongen, in på ett av air-condition kraftigt nerkylt tåg. Att dessa fluktueringar ännu inte gjort mig allvarligt sjuk är för mig en gåta. Huttrandes, iförd gubbkeps, kofta och t-shirt, jag har haft ytterligare en t-shirt lindad runt nacken under färden, stiger jag av i Hamilton och får på nytt värmeslag. Emma möter mig med sin convertible Ford Mustang, där mina väskor nätt och jämt får plats, och vi åker mot Allentown, New Jersey.
Emmas chef Trond Magnussen, Traineer of the Year i USA förra året, har under lördagen återigen vunnit ett stort travlopp, vilket givetvis måste firas. Vi åker till nåt Inn jag inte minns namnet på, den lokala syltan och dricker och äter gratis, allt under den inåtvände, norske storstjärnans överseende.
Jag hälsar på drivers, groomar, truckdrivers, tränare och fruar, men håller en i övrigt en synnerligen låg profil. Emma tröttnar snart och tar mig med till nästa Inn, där vi lyssnar på ett medelålders coverband som spelar småtrevlig amerikansk radiorock. Kanske är den extra trevlig eftersom det är tack vare den travinsyltade gitarristen som jag överhuvudtaget kommer in, då jag valt att lägga ifrån mig alla mina ID-handlingar kvällen till ära. I första pausen samtalar jag med en spenslig ful amerikan, jag pratar vitt och brett och nämner husbandet flera gånger, visserligen bara i goda ordalag, men döm om min förvåning är det visar sig att det är sångaren själv jag har framför mig. Jag överträffar dock denna insats något senare när jag med bestämda steg går fram till en tjej och påstår att hon var servitris på stället vi besökte tidigare under kvällen. Det var hon naturligtvis inte, hon hade minsann aldrig serverat någon, mitt exchange student prat var en klen undanflykt. Bättre lyckas jag vid baren där jag och Jake, en elektriker som är tillsammans med Emmas kompis AC, och dennes specielle, överförfriskade bror, står och dricker öl. Med nyvunnet självförtroende går jag fram till Hank, en svartmuskig, Harley-Dawson-åkande karl som varit i Norge och åkt motorcykel. Jag vill prata sport och han berättar att han är ett Phillies-fan, vilket naturligtvis får mig på gott humör. Vi byter, något överdrivet, nummer och Hank lovar att höra av sig om han får tag i biljetter. Jag lovar att höra mig minst en gång om dagen.
Upplagd: 2005-08-20