Pier Paolo Pasolini
Snackar med Carleborn på skype och catchar up. Allt är som det ska med min gamle bodelare. Jag försöker, förmodligen förgäves, tvinga honom att besöka vårt näste som fortfarande torde vara beläget på Sturegatan 14. Vi bestämmer som vanligt att jag ska addera tjugo kilo till min klena lekamen och att han ska uppbringa Hoa-Hoas torso som den kan ha tett sig någon gång på 70-talet.
Måste recensera en teaterpjäs. Detta kräver teaterbesök. Ringer biljettbokningen bara för att få veta att föreställningen jag frågar efter upphört. Ringer igen. Samma biljettbokning. Samma kvinna. Denna gång är felet att mitt nya förslag inte visas denna kväll, inte heller den följande kvällen då det skall firas Thanksgiving. På lördagskvällen ges den på nytt och jag spelar intresserad med passande följdfrågor.
Mitt tredjehandsval heter Life and Death of Pier Paolo Pasolini och jag hör mig själv ge förklaringen att jag som europé gärna ser europeiska verk. Samma bokningsnummer. Ringer från vår landlina med förställd röst.
Jag går på bögteater. Efter att ha läst plotten som förkunnade att detta var en pjäs om den italienske poeten och filmregissören som under oklara omständigheter blev mördad för trettio år sedan av en 17-årig prostituerad ung man, anar jag givetvis varåt det barkar. Men mitt öppna sinne har inget problem med detta, även om jag kanske inte riktigt insåg den komiska vidden av detta beslut när jag klär upp mig enligt mina egna teaternormer och beger mig mot västerut mot Manhattan.
Således; J. Sandell attributerad med Mark Simpsons påfund metrosexuell av nämnde Fredda, ser tillsammans med fransk, italiensk och amerikansk, mig i ålder övermäktig, manlig publik, Pier Paolo leva ut sin sexualitet. Till denna uppmålade scen skall det faktum adderas att min konstprofessor, som efterfrågat recensionen, i bisats förklarat: I am a gay man.
Pjäsen är de facto bra och ger, förutom ovanstående, en bild av italiensk politik och samhällsstruktur i svallvågorna efter andra världskriget. Pasolinis leverne och filmproduktion, som hyllats av eftervärlden, får honom utesluten ur kommunistpartiet och spekulationerna om att neo-fascistiska krafter låg bakom den kontroversielle italienarens död, lever än idag.
Inser att New York – teaterhuvudstaden – inte bör lämnas där hän. Inte den heller, vill säga.
Upplagd: 2005-11-23