Herr Blå
- J.T.
Hennes höfter skär in i min. Förmår mig inte att ogilla hennes gäckande skratt eller underliga melodi. Kliar hennes rygg precis så hårt som hon ber. Samma rygg som snart ska bli hemvist åt ännu en tatuering. Jag frågar om det kommer att göra ont. Hon ler. Tystnaden sänker sig med min ögonlock. Kanske, säger hon. Hoppas hon kommer till London, tänker jag.
Jag förstår som vanligt inte. Oförmögen ter det sig. Har försökt. Försöker.
Papa är förälskad i konstnärs Filippa. Hon ryggar och har slutat besöka hans skänkrum. Vi tror han är ensam. En Blå Sandell har rört om och rört upp. Vågat vattnet i glaset med sina lättvinliga översättningar. Men nu är allt som vanligt igen. Hon berättar genom det öppna ateljéfönstret att han ändå inte riktigt vill förstå utan undrat när bröllopsklockorna ska ljuda. Hon suckar och himlar med ögonen.
Fortfarande inte ett ljud. Mitt tvåfrontskrig har gått i stå. Alla tycks prestigefyllt trycka i sina gravar. Mina brevduvor desorienterade. Mina framryckningar förgäves. Min lycka förbi.
Ingen är väl förvånad. Allra minst borde det vara jag.
Upplagd: 2007-05-26, kl: 21:33