IX
Manhattan Campus
Strax innan åtta är jag framme på utsatt plats, redo för min andra Orientation day. Närvarande är graduate-, international- and transfersstudents. Eftersom jag inte hittar någon exchange bland dessa känner jag mig osäker på min plats i ledet. Efter en del pannor i djupa veck fastslås att jag visst tillhör dessa kategorier. Jag pratar lite lätt med tyska Ester på vägen till frukosten, utan att få någon egentlig respons. Sätter mig istället bredvid Jeallou, som är en reggaetrummande transfer med rötter i något afrikanskt land. Vi genomför sedan en menlös presentationsrunda, där jag hör mig själv säga att jag är sportintresserad och har spelat en del soccer i mina dagar. Asiaterna är som vanligt spännande att iaktta helt i sin egen värld med egen gruppdynamik. Indierna tenderar att berätta alldeles för mycket om sig själva och hänger nervöst på den ’stava sitt namn’-trend, som asiaterna inlett. Ester, som blev påhoppad av en tyskälskande bulgar under frukosten, börjar inse att den där svensken nog får lov att duga och söker upp mig efter gruppsession avslutats. Hon berättar att hon är lärarstudent och därför måste bedriva en viss mängd utomlands och att hon fått ett fyraårsvisum trots att hon bara ska vara här en termin. Vi är på väg till en ny videostund, den här gången om skolans passerkort, men efter att ha tagit del av Esters kursproblem och med tanke på orienteringens hittills hållna kvalité, väljer jag att avvika efter filmens slut och göra ett nytt försök med the Dean.
The Dean finns verkligen på plats denna dag, men är tyvärr väldigt upptagen, hon trollar dock fram ännu en Dean som lovar att hjälpa mig med kursregistreringen. Till historien hör att jag, från Sverige, ansökt om att få läsa på St. John’s Manhattan campus (som inte är något campus i amerikansk mening, utan mer i svensk mening, alltså hus med lektionssalar och undervisning på universitetsnivå), men efter att ha skickat en lista med tänkbara kurser till skolan (läs the Dean), fått svaret att dessa endast är tillgängliga på universitetets huvudcampus i Queens. Mitt mål med denna träff är alltså att försöka samla ihop lektionerna på två eller högst tre dagar för att slippa pendla hela vägen upp till Queens varje dag och i bästa fall få läsa någon eller några kurser på Manhattan. Så blir det emellertid inte alls. När jag säger att jag helst vill läsa på Manhattan, hämtar min nya Dean helt sonika en utskrift med alla kurser som hålls på Manhattan i höst och ber mig välja fyra hastigt och lustigt pekar jag på fem kurser (det finns vid amerikanska universitet en period i början på varje termin då man kan ”add and drop” kurser som vill/inte vill ha). Detta papper påskrivet av the Dean, vandrar jag sedan upp med till Judy. Sedan börjas det. Jag blir först skickad till en ny registreringsenhet som dock direkt skickar mig vidare till the international office eftersom jag inte är registrerad där än. Därefter går jag tillbaka till den första registreringen, som nu går att genomföra, innan det är dags att gå till ett annat hus, där försäkringsenheten är stationerad, för att försöka inbilla en tjock tant och hennes sockersöta assistent att Kammarkollegiets försäkring är fullt jämförbar med St. John’s dito. Efter att faktiskt rott iland med allt detta, ska jag tillbaka till våningen över registreringen för att få min terminskostnad struken eftersom jag deltar i ett utbytesprogram. Efter vad som känns som en evighet är den saken ur vägen och jag kan återvända till Ferrari-Michaels namne med alla uppdrag utförda. Hennes söta, men inte på långa vägar lika söta, assistent tar mig sedan med till stormcardsavdelningen. Stormcard är ett slags ID-kort som ger mig access till skolan och dess tillhörigheter (gym, bibliotek, datasalar etcetera). Jag blir fotograferad och får strax därefter mitt alldeles egna stormcard.
Klockan har nu blivit lunch att jag ansluter till Jialloo och hans asiattjejer för ännu en mackbuffé. Vi avslutar orienteringen med en utvärdering, jag har inte mycket att tillägga, och presentutdelning i form av en SJU-gympapåse, en SJU-t-shirt och en SJU-kaffemugg. Jag testar därefter mitt nya kort genom att, med hjälp av en datasalshagga, logga in på skoldatanätet för att producera elektronisk post. Kan efter en stund inte undvika att upptäcka en vältränad backslick-kille framför mig som surfat in på aftonbladets portal. Jag har tidigare under dagen fått höra att det ska finnas minst en svensk fotbollskille på skolan, och mycket riktigt hittar jag en Sebastian från Gothenburg med tröjnummer nio på St. John’s soccersida. Jag går fram och presenterar mig och min situation och får på klingande göteborgska veta att jag när som helst kan ringa Sebbe om det är något jag undrar och att det finns ytterligare en svensk i laget som har fru och barn. Jag tackar för mig, får hans nummer och lämnar datasalen. Ringer både Hector och Harold på vägen till bussen utan att få något svar, men får däremot tag på Anders Eriksson från Hallsberg som min mor scoutat fram numret till genom diverse släktforskningar. Anders berättar på glad närkingska om sin karriär som aupair i New York. Han har vari här i nästan åtta månader nu, men efter att hans första familj i Bronx inte längre vill betala honom, bor han numera bara där och arbetar i en annan familj. Han känner hur som helst inte till något korttidsboende och jag hälsar att jag ska höra av mig om några veckor och att vi ska hitta på något.
Jag åker till Manhattan och letar efter var campus kan tänkas vara beläget. Det ligger inte långt ifrån klassiska Wall Street området i närheten av ground zero. Det är inte öppet och jag sätter mig utanför ett hotell med min pizzaslice och deppar över att jag fortfarande inte har någonstans att bo. Jag ringer Pelle och ber om utökat förtroende och bestämmer att jag ska möta upp honom och hans två franska tjejkompisar vid Time Square för att se på en Bollywoodfilm.
Jag har fortfarande en timme på mig och går på vägen tillbaka till tunnelbanan förbi en musikdoftande park. Det är mycket folk, mest svarta, men inget inträde och jag närmar mig scenen. Där står Percy Sledge i sedvanlig blå kostym och innan jag vet ordet av står jag mellan fyra svarta kvinnor och gungar med i ”When a man loves a woman” och Otis Readings ”Sitting on a dock of the bay” för att nämna några. Sänder min flygrädde fader ett triumferande sms och humöret stiger igen.
Filmen är över två och en halv timme lång och jag kämpar för att hålla ögonen öppna. När så filmen äntligen är slut strosar vi en stund längs Broadway innan det är dags för att utdela franska pussar, säga god natt och bege oss tillbaka till Williamsburgh.
Upplagd: 2005-08-25