How long is now
Tar M6:an ner längs Chausseestraße. Spåren i gatan leder oss därefter som vanligt in på Oranienburgerstraße. Ser inte den post som jag vet ska ligga nånstans på vänster sida. Hoppar tillslut av och börjar strosa tillbaka. Går förbi vad jag oundvikligen förstår är det sunkiga asiatiska hak som Pierre orerat om i två dagar nu. Beställer stekta nudlar med Gemüse. Köper inget att dricka. Äter fort i den tältliknande lokalen som så många gånger därefter.
Innan jag går frågar jag den spröda kvinnan om det finns någon post här i närheten. Hon skakar på huvudet och slår ut med armarna. Tillslut tar hon några steg bakåt. Jag försöker en gång till.
Fortsätter efter att ha försäkrat mig om att jag omöjligt kan ha hoppat av förtidigt återigen tillbaka uppför gatan.
Kön ringlar i sakta mak genom postkontoret. Jag ömsom håller och ömsom lämnar min plats för att gå och fingra litet på olika paket eller för att trycka litet på frimärksapparaten som står till höger. Bestämmer mig tillslut för kön och blir insläppt på samma plats av en mörkhårig tyska. Ler ansträngt.
En ny kassa öppnas och jag blir expedierad av den kolossala kvinna som jag nyss iakttagit medan hon släpat omkring på lådor och paket bakom disken.
Ich möchte gern diesen Dingen nach Schweden senden, säger jag på spontant inövat manér.
Upplagd: 2007-03-07, kl: 22:03