New York-derby
Jag tar trean upp till Penn. Station/Madison Square Garden och guidas fram och tillbaka av olika underjordiska skyltar, kommer jag så småningom upp till ytan igen, numera bara metrar från legendarisk mark. Spenderar 6 dollar på ett matchprogram, presenterar mig som svensk och får ett välkommen till New York tillbaka. Klockan är sex när min medhavda väska undersöks av män i uniform. Minst en timme återstår alltså till nedsläpp men med min utskrivna A4-biljett i handen och alla dessa sittplatser tror jag mig behöva detta. Det visar sig emellertid vara lättare än jag räknat med att hitta till min vadderade fällstol, som jag slår mig ner på för att smält intrycken. Trots att jag i princip befinner mig i takhöjd kan jag inte klaga på utsikten.
Det börjar dra ihop sig och speakern hälsar oss till "the worlds most famous Arena – Madisom Square Garden", samtidigt som läktarna så saktliga börjar fyllas, även om amerikanernas bristande sinne för matchstarter, verkar innefatta även ishockey. En man i Adam Graves-dräkt erbjuder spel på första målskytt. Jag nappar på erbjudandet och får i utbyte mot en dollar stoppa handen i en brun papperspåse och dra en papperslapp med ett namn på. Spelreglerna är något dunkla, vilket jag dock inte behöver oroa mig över då nummer 34 Jason Strudwick aldrig beträder isen den här kvällen. Det slår mig senare att mannen, som berättar att han gjort detta de senaste tio åren, antagligen finansierar sitt hockeyintresse genom sin illegala läktarverksamhet, någon lycklig vinnare ser jag heller aldrig till.
Kvart i sju kommer spelarna in för att värma upp och jag kastar blickar efter svenskar vid namn Lundqvist, Nylander, Weinhandl och någon Nilsson. Finner till min belåtenhet samtliga och trots att Kevin Weekes numera tränar för fullt igen och finns med nere på isen så råder det ingen tvekan om att ”Lunkan” ska få vakta kassen. Spelarna lämnar och kommer åter efter sedvanligt pompa och ståt strax efter sju. Line-up följs av amerikansk allsångsnationalsång, led av en yppig blondin nere från isen, och av applåderna att döma kan jag inte annat än konstatera att Bjurman har alldeles rätt när han utmålat den förre detta Frölundakeepern som publikens gunstling nummer ett.
Matchen börjar i frenetiskt NHL-tempo, men mattas efter impotent Rangers offensiv och DiPietro-briljans. Det är rent ut sagt en ganska medioker tillställning och trots ideliga power-play, domarna är faktiskt stenhårda på hakningar, uteblir målen åtminstone för hemmalaget. 13:07 in i den första perioden utnyttjar nämligen Alexei Yashin distinkt en Lundqvist-retur rätt ut i banan efter tungt power-play-skott av Zhitnik.
Rangers avslutar andra perioden i spel 3-5, men lyckas den gången att hålla undan från de anstormande öborna. Spelformen övergår i 4-5 under inledning av period 3, men redan efter 28 sekunder lämnas Miroslaw Satan obevakad, vilket renderar i utökad bortaledning. Målet tar musten ur oss på läktarplats. Jag är efter en diskussion med min granne, som tydligen blev fotograferad för någon svensk tidning i samband med Foppas debutmatch mot Rangers, om att Sveriges respektive USA:s målvaktsframtid finns på isen nedanför oss, en odiskutabel fan av hemmalaget. Han säger sig aldrig ha tvivlat på den svenske talangen, men är samtidigt en smula orolig för dennes akrobatiska uppvärmningsövningar, "as long as he doesnt get hurt". Känner mig som Henriks kusin och hoppas för hans och mitt snacks skull att han inte ska göra bort sig ikväll. Det går dock ingen nöd på mig där jag sitter med Budweiser i en förseglad plastmugg med tillhörande sugrör, inklämd mellan två Rangersklädda amerikaner och bevittnar NHL-hockey för första gången i mitt liv.
Jag väcks dock ur min beundrande dvala endast 14 sekunder efter Satans 2-0, när Jaromir Jagr avlossar ett skott som styrs via en Islandersförsvare och ställer den dittills prickfria DiPietro. Publiken vaknar på nytt till liv och efter 15:23 får så hemmalaget äntligen utdelning i power-play då Petr Prucha rakar in 2-2 i tumultet som uppstått framför Islanders målvakt. Michael Nylander får ett assist fört till protokollet. Från läktarplats och hemmabås vädras nu segerchans och trycket mot DiPietro ytterligare, amerikanen släpper dock inte in fler mål den här kvällen.
Matchen slutar 2-2 och femminuters over time i spel fyra-mot-fyra tar vid. Men då denna förblir mållös återstår bara straffläggning för att försöka skilja lagen åt. Min granne menar att det nu är dags "for your boy to show what he is made of". Jag håller med. Rangers mönstrar, förutom Lundqvist, Prucha, Jagr och Nylander i nämnd ordning medan Islanders ställer Yashin, Satan och Parrish på benen och jag anar oråd.
Prucha inleder och lägger en lam straff som inte åsamkar DiPietro några som helst problem. Så är det dags för Lundqvist mot den väldige Alexei Yashin. Yashin finkar och går vänster men Henrik är följsam och räddar med höger benskydd. Sedan är det Jagrs tur och det går ett sus genom publikhavet, dennes klubba går dock av i skottögonblicket, vilket känns symptomatiskt för hemmalaget. Satan gör sen sitt andra mål för kvällen på Lundqvist, dessutom på samma sätt som det första, retfullt enkelt i maghöjd till höger om Lundqvist. Allt hänger nu på Nyllet som förtjänstfullt fintar ner DiPietro men sedan lägger pucken i stolpen och matchen är över.
Övrigt att notera med svenskögon är att Almtunas (DIF-lån) Robert Nilsson finns med i Islanders startuppställning i power-play, i alla fall till en början. Han ingår senare i någon form av checking-line med unge herr Weinhandl, även detta utan större framgång. Henrik Lundqvist gör långt ifrån bort sig, även om segerraden nu är bruten och han har sin överman i 24-årige Rick DiPietro denna kväll, så kan han mycket väl bli den arvtagare till Mike Richter som alla hoppas han ska bli.
Efter att på avstånd bevittnat adrenalinstinna unga män utanför Garden, ringer jag Harold och får veta att de fortfarande är kvar på The Living Room i East Village. Och trots att Erins pojkvän Todd redan avslutat sin spelning, tar jag tunnelbanan ner och möter upp gänget.
Upplagd: 2005-10-19