VII
Tisdag och goda råd börjar bli dyra för mig. Emma reser till Canada på torsdagen, så hos henne kan jag inte stanna. Mitt gamla hostel är fullbelagt. Harold har inte kommit tillbaka till NY än och mina två bekanta från Sverige som avslutar sin amerikavisit i äpplet, får jag inte tag på. Jag sätter allt mitt hopp till Pär Lindhe, sprungen från Linköping och vanligtvis pluggandes systemvetenskap i Uppsala, men som sedan två månader tillbaka jobbar som javaprogrammerare på Manhattan. Jag har aldrig träffat denne Pär, eller Pelle som han kallar sig, utan vår relation bygger på ett fåtal mail och en önskan från min sida att få bo hos honom några nätter.
Pelle visar sig vara en hyvens kille och jag träffar honom utanför Victorias Secret vid Broadway och Prince, efter en dag på stan (läs Penn. station och i ett skyltfönster mittemot vår avtalade mötesplats) med mina tre otympliga väskor. Vi åker tillsammans hem till hans rum i den lägenhet som han delar med ett schweiziskt par, en amerikan som heter Mouse och tjejen som äger lägenheten. Det visar sig att denna fyrarummare med kök är belägen endast två kvarter ifrån den lägenhet jag fortfarande hoppas på att få flytta in i. Pelles rum är dock så litet att jag inte får plats att sova där och dessutom har de precis lånat ut den extramadrass som tidigare fanns tillgänglig för sådana här ackommodationer. Den första kvällen löses detta dilemma genom att Pelle, efter att vi har varit och ätit med hans svenska programmerarväninna och efter att Pelle varit och tvättat och jag suttit på taket och rannsakat mig själv, plötsligt kungör att han sover hos en kompis ikväll.
Upplagd: 2005-08-23