VIII
Jag stiger upp kvart i sju följande morgon och lägenheten är fylld av sömn. Jag lyckas dock uppehålla mig i duschen då schweiziskan också ämnar nyttja denna facilitet, och min vision om att inte märkas går om intet. Förhållandevis snabbt och smidigt är jag emellertid på väg nordöst mot Queens Campus och vår första Orientation day. Resan tar drygt en och en halv timme och jag sippar på min jordgubbssmoothie samtidigt som jag försöker hålla koll på stationsnamn och bytesplatser. Restiden, som kan tyckas avskräckande, kan jämföras med tiden från dörr till skolstart back in the days på gymnasiet, när vi bodde i Västra Harg. Sya motsvaras här av Cypress Hills.
Alla internationella studenter samlas i någon form av underjordisk aula och the international student service crew presenteras och leder aktiviteterna. Breaking the ice gör vi genom en tävling som går ut på att vi så snabbt som möjligt ska få underskrifter från andra studenter under ett tiotal frågor av typen: Hitta någon som har samma major som du. Jag har svårt att hitta någon i hopen, bestående av asiater, indier och i viss mån kariber, som har varit i ditt land. Jag blir tillslut själv funnen av en stor dansk i trettioårsåldern som uppfattat att jag är svensk medborgare. Sedan får vi se en massa filmer om vikten av att hålla reda på sitt pass och hur besvärligt det är att få jobba i USA.
Jag äter mackbuffélunchen med en japan och en australiensare, innan det på nytt dags att försöka få tag på the Dean. Idag är det ingen som överhuvudtaget vet var hon är, så jag ber att få komma tillbaka imorgon och åker tillbaka till Manhattan igen. Jag spatserar återigen runt på Lower East Side i väntan på att klockan ska bli sex. Jag har sedan tidigare bestämt träff med en före detta klasskompis och hennes kusin, som båda jobbat som barncamps-ledare i USA under sommaren, vid deras hostel på 104:e gatan. Detta blir ett nytt höjdrekord för mig som tidigare inte varit högre än 66:e. Det första jag möts av när jag kommer upp från tunnelbanan är att polisen just gripet två stora hip-hop-negrer. Jag skyndar på stegen och funderar på hur det är ännu högre upp. Området visar sig ganska lugnt och vi går till det närliggande Central Park och tittar på engagerad (korp?) medelåldersbaseball, vilket jag finner ganska roande. Jag ringer Pelle, som är på dejt, och bestämmer att jag ska komma förbi och hämta nyckeln.
Detta visar sig bli till ett äventyr, då jag efter diverse tunnelbanetrasslande, missbedömer gångavståndet från tunnelbanestationen jag hoppar av vid. Efter att ha gått i, vad känns som, flera mil och äntligen kommit från till angiven gata, hittar jag ingen dörr med en liten blå lampa över. Detta hade Pelle inte heller räknat med, så jag skulle ringa när jag kom fram. Problemet var nu bara att mitt mobiltelefonbatteri var totalt urladdad och det hela började kännas jobbigt. Jag började scanna av området, var inne på olika klubbar som jag tyckte hade ett blått skimmer över sig, men inga turturduvor stod att finna. Man kan inte gärna gå och be någon om en laddare och jag hade ju ingen aning om vad hans tiosiffriga nummer bestod av så en telefon räckte ju inte heller. Det var när jag tänkte på detta som jag kom på att jag, under perioden utan telefon, skrivit ner några viktiga nummer på den där menyn som Harolds nummer stod uppskrivet på, och döm om min förvåning när jag hittar inte bara lappen utan ett oanvänt telefonkort i ett av facken på väskan jag hade med mig. Jag har ju en del fack och väskor att stoppa viktiga lappar i. Jag fick efter mycket om och men således tag på nyckeln och åkte hem och la mig i Pelles säng och väntade på att han skulle komma hem och ringa för att bli insläppt. Han kom vid halv två, varpå jag flyttar ut till vardagsrumssoffan ackompanjerad av den trasiga frysen och lägger mig för att sova. Efter ytterligare några timmar kommer resterande lägenhetsdeltagare inklampandes. Då min väckarklocka står på 05.30 blev det tillslut inte så mycket sovet, men det gratis och förhoppningsvis snart över.
Upplagd: 2005-08-24