OS - period 1
Det har varit tuffa Olympiska Spel. OS i Turin, Italien.
–Det är så många länder där i mitten att hålla isär, hör jag en amerikan utbrista. Är det verkligen OS som pågår? Svenskt medaljregn och minimalt med TV-utbud gör att det hela känns en smula overkligt. I avsaknad av idrottsintresserade amerikanska vänner samt antenn till vår TV, har detta varit det skrivna ordets OS, i viss mån även det orala tack vare Sveriges radios eminenta rapportering.
Mitt OS börjar i arla morgonstund med match mot Kazakstan. Halv sex New York tid släpps pucken. Förmår att klättra ner från våningssängen lagom tills andra perioden skall dra igång. Riggar upp min webbradiostation vid soffan i vardagsrummet. Efter matchen återvänder jag till min mer permanenta slaf och faller snabbt i ny dvala. Vaknar för sent för mitt eget bästa.
Säljmöten och FedEx:ande med Fia gör att jag beskonas förnedring och rysskräck. Ett förlupet referat från Staffansson är det enda avtryck som detta gör.
Fredagskvällens utsvävningar sätter sina spår och den modesta matchen, både vad gäller motstånd som placering på dygnet, förvandlas även den till en uppstigningsutmaning. Väl i soffan och med säker seger för handen, slumrar jag. Damerna curlar. Det skjuts och skidas i bakgrunden.
Match mot USA och jag skall äntligen få se livehockey. Min räddning heter El Moderno. Den anspråkslösa mexikanska syltan i hörnet Union/Metropolitan ligger på behagligt gångavstånd. Min tjeckiske vän David har utlovat TV-apparater och minimalt med sändningsintresserade middagsgäster.
Väl där möts jag dock av neddragna galler. Lagom som jag passerar gatan uppenbarar sig emellertid en mustaschprydd mexikansk farbror som förklarar stället så som öppet. Kanalbyten sker bakom ett skynke och jag står och trampar nervöst framför TV:n och väntar på att puckjagande män skall uppenbara sig på skärmen.
Halvvägs in i matchen kommer en kepsförklädd lintott in och slår sig ner i andra änden av barlängan. Det står praktiskt taget svensk intatuerat i pannan på honom. Han visar sig heta Oscar och är slående lik Johan Davidsson, vilket förstärks av en växjöaktig dialekt.
På måndagen firar amerikanerna Presidents Day samtidigt som Oscar, som påstår sig besitta goda bowlingskunskaper, och jag utnyttjar vår lediga tid till att se på damhockeyfinal. Den gastkramande semifinalen mot USA åtnöjt jag tillsammans med LG, Lasse och Rydh i soffan.
Min stationering hos Acne på 435 Hudson Street omöjliggör åter matchbetittning och jag slipper se vad alla vet ska hända. Sverige-Slovakien 0-3
När rätt kanal väl knappats in har 2-1 förvandlats till 3-1 i början på andra perioden. Trots snabb kvitteringsreplik verkar Schweiz planenligt bli till en munsbit. Oscar tittar in med en kvinnlig uppsalastudent som är på besök. De lämnar mig och mina vegetariska burritos efter ytterligare två svenska baljor. David ringer och förhör sig om ställningen. Han kommer ner och gör sig redo för sin kvartsfinal. 6-2. Saken är klar och jag tar L-tåget mot Manhattan.
Väl tillbaka igen kan vi konstatera att Tjeckien har kopplat greppet mot ett räddhågset Slovakien. David Malik personifierar ishockeynationalismen. Det här är viktigt. Årets viktigaste match förklarar David. Han är segersäker. Efter Gaboriks raid tänds en gnista hopp hos lillebror, men den släcks lika fort när härföraren Pavol Demitra skottskadas. Saken är klar. David är nöjd, hör honom mumla något om Ryssland i final.
Upplagd: 2006-02-22