III
Det är mulet när jag lämnar Whitehouse Hostel, men utan att se ett enda paraply beger jag mig iväg på frukostjakt. Jag hittar Ray’s Pizza i East Village och slår mig ner med en large coffee och en cream cheese bagel. Då öppnar sig plötsligt himlen. Regnet fullständigt öser ner och jag tvingas snart ge upp kampen mot regn kombinerat med vind och söka skydd inne hos Ray. De sluga amerikanerna plockar nu fram sina paraplyer som de haft gömda i sina väskor och jag förbannar mig själv som lämnat både klocka och paraply kvar i min väska. Jag äter brödet som är sprängfyllt med cream cheese i slow motion och lyckas tillslut vänta ut regnet. När jag kommit tillbaka är klockan tolv och jag spiller tid i väntan på ett bra tillfälle att ringa Harold, som ännu inte hade mailat mig. Efter diverse oengagerat läsande av den myckna floran av dagstidningar, faller andan plötsligt på och jag ringer. Harold svarar att de bestämt sig för att hyra ut till Hector och mig från om med första september. Nöjd laddar jag för ännu en dag på stan, den här gången utrustad med en liten ryggsäck med böcker, paraply och vatten.
Jag är ingen student. Jag är en turist. Vi rör oss i horder över New Yorks gator, besöker stora märkeskedjor och små obskyra bokaffärer. Jag pratar med Jonathan på T-mobile om möjligheten att kunna använda den vita prepay-telefonen hemma i Europa. Vi rundar Empire State Building och får veta att det är två och en halv timmas väntetid, vilket kan halveras om vi beställer en NY Skylinetourbiljett. Vi vilar våra fötter på bänkarna i Unionpark, vänder i foajén på Museum of Sex och imponeras av Madison Sqaure Gardens storslagenhet.
Jag bryter mig loss. Fintar massan och tar tunnelbanan norrut, jag ska till Central Park.
Jag möts där av ett gäng seriöst fotbollsspelande mexikanare. Glädjen över att finna, min och Intersupporten från flygets, sport i hjärtat av New York gör att jag slår mig ner på en bänk för att titta. Drömmer om att de alla ska utbrista Teddy Lucic och vilja ha mig i en fri libroposition. Jag inser snabbt att detta inte är vilka spontanidrottare som helst, då de flesta har fler finter än HIF:s Samba-Erik på sin repertoar. Min stora chans uppenbarar sig när en snedspark närmar sig min bänk. Istället för att möta bollen, hoppar jag likt en skadeskjuten Mattias Asper, utan möjlighet att nå bollen. När jag väl fått tag i den, riktar jag en klockren utspark över den bollhämtande spelaren som grymtar något på spanska till mig. Jag sätter mig på min bänk igen. När bollen på nytt skjuts åt mitt håll, ber alla på planen en tyst bön om att jag inte ska blanda mig i, vilket jag inte heller gör eftersom jag är mycket upptagen med att titta på min ihopskrymplade karta. Jag känner mig som en spelaragent som just mist sin licens, överflödig, och går istället vidare in i parken med förhoppning om att få se de berömda pingvinerna.
Ett trött sjölejon senare är jag tillbaka på tunnelbanan på väg Downtown igen. Jag kliver upp i Soho – South of Houston St. – där jag låter The lonely planet guida mig till pittoreska restauranger som jag antingen dömer ut som för dyra, $14 för en förrätt, eller för svåra, becksvart så man inte vet vart man ska ta vägen. En betydande hunger och ett plötsligt skyfall får mig att snabbt bestämma mig för en mexikansk pizzeria. Där äter jag cajun chicken i tortilliasbröd och betalar alldeles för mycket i dricks, innan jag letar mig tillbaka till Bowery igen.
Upplagd: 2005-08-19