Låtom oss fröjdas

Gunnar Brink saknar medhörning men pratar oförbrutet vidare från ovisshetens sorl. Jon Dahl säger sig befara det värsta.

Herbert Fandel blåser så för andra gången denna afton. Isaksson har tagit av sig sin målvaktströja och släntrar tillsammans med de andra tillbaka in på Parkens matta. Det blir ingen andra vers.

Klockan är strax efter tio när Pierre ringer. Hans röst låter annorlunda när den bryter tystnaden och lugnet som infunnit sig. Han är rusig och uppspelt. Ingen ska dock slåss. Danskarna ska hem och sova säger han.

Jag målar upp hur jag sittandes i soffan streamat kanal 9 ljudlöst till höger och haft webbradion ingång till vänster. Christian och Ralf har dessvärre befunnit sig retsamma minuten före 9:ans rörliga bilder. Mittemellan visar Eurosport mötet Frankrike – Ukraina.

Scenariot upprepar sig fyra dagar senare, med den väsentliga skillnaden att jag denna kväll laggas till döds och tillslut enkom följer radiosportens rapportering, där Christian har blivit Lasse. I bakgrunden denna gång bjuds mig Englands ödesmatch mot Estland.

Islänningarna ger vika. Alla är förtjänt glada. Gladast är Mackan. Han envisas med att lyfta alla som gör mål, likt mössprydda herrar Sandell/Pärson år tidigare i parken i piratstaden. Detta beteende är lika obefogat nu som då.

Upplagd: 2007-06-06, kl: 16:47