Amerika
Amerika är ett koncept. Den franske filosofen Jean Baudrillard så väl som SVT:s förre utrikeskorrespondent Göran Rosenberg säger sig veta detta. Jag vet det också. Och jag håller kanske på att förstå. Det är inte i den ideala demokratin jag befinner mig, men å andra sidan var finns den? Rosenberg talar om myten Amerika. Baudrillard kallar, i enlighet med sin idé, USA för the simulation of power. Men den världen lever vi ju alla i, mer eller mindre cyniskt. Skillnaden är kanske att illusionen känns mer äkta här.
Diversity – mångfald. De insiktsfulla, eller de med prefixet förhoppnings, ser detta som USA:s räddning, inte problem. New York är excessen av detta resonemang. Tolerans. Smältdegel. Lapptäcke. Mosaik. Taket New York, som världen förenas under… Men lik förbannat; grupperingar, gränsdragningar, vi-och-dom, fiende-vän.
Jag rör mig mellan New Yorks boroughs som en osalig ande. En lyckligt lottad sådan.
Färdas i en fullpackad tunnelbanevagn på väg till Queens. Min hud är vit. Det är inte deras. Jag hör två unga killar kommentera mina jeans. Men ingen är arg, ingen är rädd.
Haraya är en pan-afrikansk studentförening verksam vid Queens Campus. Haraya är swahili och betyder värdighet, stolthet och frihet. Jag är här för att jag var modell i deras show. Jess frågar vad jag tycker om vita amerikaner. Hon säger att det är skillnad på vita och vita. Jag minns när Henrik Sörensson under högstadiets första termin klargjorde att det var skillnad mellan mig och de andra västra hargarna.
Hur skiljer sig Sverige från USA? En given fråga jag sällan har något bra svar på. Brukar säga att vi bara är nio miljoner svenskar, medan ”vi” är nio miljoner bara här i New York. Jag gillar denna numeriska ansats. Försöker använda den. Lyckas sällan.
Ett annat spår är syskonrelationsliknelsen som mina diplomatiska svenska gener uppskattar. Fann mig själv i en komisk sits under vårt trivsamma Pre-Thanksgiving-firande. Bland gästerna fanns Evys kaliforniska föräldrar – trevliga så att det gjorde ont. De förvånas över att jag 100 procent svensk och Steven frågar om mina föräldrar kräver att jag gifter mig med en svensk tjej. Hans krampaktigt leende fru berättar att Steven har armeniska föräldrar, med sinne för nationalism, och säger sig själv vara av tysk börd. Vi fortsätter samtala tills jag, ute på dykdjupt vatten, försöker förklara om jag menar att Amerika ses som en ond makt. Till undsättning kommer en begäran om att Steven ska be en bordsbön, vilket han naturligtvis stolt accepterar.
Alla är vita. En är bög. Nästan alla kristna. Edd är mormon. Jag uppgav nyligen för St. John’s att min religiösa preferens är protestantisk och att jag tillhör den etiska gruppen Caucasian, All Other Heritage.
Matt, homosexuell musikalartist, skriver på sin myspace-sida att han är ateist. Han provar alla mina jeans och skriver exalterat ner Cheap Monday på en lapp. Jag låter honom hållas. Mumlar nåt om att de nog kan bli svåra att få tag på här.
Vi bygger den amerikanska motsvarigheten till pepparkakshus. Annan kaka, annan högtid, annat land. Äter och dricker allas medhavda mat och dryck. Har trevligt. Jag känner igen trevligheten. Jag är uppväxt med den.
Naivitet. Hyckleri. Det har genomgående varit mina ledord under Hectors och mina nattliga USA-diskussioner. Är det samma hyckleri? Är det mer äkta? Är mer äkta hyckleri mer falskt än oäkta?
Amerikansk generös hjälpsamhet? Det passar mig. Jag håller upp dörrar. Hjälper folk fickparkera. Säger –I’m sorry i tunnelbanan. Ibland tror jag till och med på det själv.
Anna, 27, Jeff, 25 och Matt, 27 avslutar kvällen med att sätta eld på Jeffs inkainspirerade, ätbara hus på trottoaren utanför vår lägenhet. Jag slås av svaret jag gav Jess. –Vita amerikaner är trevligt barnsliga.
Even if there were no Americans living in the US, there would still be America. France is just a country; America is a concept. Kanske. Kanske borde jag stjäla Baudrillards snygga formulering. Sweden is just a country. Jag som gillar koncept.
Upplagd: 2005-11-19