II
- Vilhelm Moberg
Jag sover oroligt. Drömmer om nycklar, samtal och försenade betalningar. Jag vaknar ideligen och granskar mitt armbandsur som knappt rört sig sen sist. På morgonen ligger jag kvar. Som i en dvala känner jag stadens storlek projiceras på mig i min lilla trälåda och gör mig handlingsförlamad. Tar tillslut mig själv i kragen, och efter en frostig morgondusch beger jag mig ner till receptionen. Jag surfar snabbt bort fem dollar på ett familjmail och lite diffust bostadsletande, innan jag på nytt går i clinch med denna städernas stad.
Det är varmt. Jag vandrar norrut på Manhattan, utan något egentligt mål, famlar mig mellan caféer och snabbmatsställen, innan jag tillslut slår mig ner hos en mexikansk familj, som under ett kedjeliknande namn säljer subs. Jag tar en ost och skinkbaguette och äter långsamt och metodiskt samtidigt som jag ögnar mig igenom den karta som receptionisten, idag en ung amerikan med glasögon och nätverkskunskaper, försett mig med.
Jag rör mig i spiraler, allt för att inte tappa bort den gata jag kom från. Försöker förstå mig på hur telefonautomaterna och mitt nyköpta telefonkort, som taximannen tipsade om, fungerar. Tillslut lyckas jag och ringer upp Harold från ett skränigt Broadway och bestämmer att jag ska komma förbi. Jag hade läst Harolds annons på craigslist samma morgon och kladdat ner hans nummer och adress på en meny. Jag hör mig själv säga att jag nog ska hitta samtidigt som bilkön bredvid mig sätter fart och dränker Harolds röst. Min telefontid är slut och jag fokuserar på Subway at 14th Street mot Brooklyn, Grey Line.
Jag kastar mig handlöst ner i subway-systemet. Köper ett månadskort för 76 dollar utan att tänka efter och vips är jag på väg mot Brooklyn. Mitt New York växer.
Någonting får mig att hoppa av i Bedford. Insikt eller tur? Troligtvis rädsla för att komma alltför långt bort. Jag visar min lapp för en kvinna på perrongen och hon förklarar att 8th Street bara är two Blocks away, först till vänster och sen till höger. Jag skiner upp, känner för att krama henne. Hon ler tillbaka och med lätta steg tar jag mig upp för trapporna som leder rakt upp i Williamsburgh. Jag skrattar tillsammans med två japaner som förbannar samma trappor med sina fullproppade väskor. Känner för att berätta att jag snart ska släpa min packning här, men stillar mig fortsätter uppåt. Rundar kvarter och så småningom kommer jag in på Roebling Street, inte Roeblinor som jag trodde jag skrivit. Det hela går så lätt att jag fortsätter förbi 248A, köper mig en Sprite, letar upp en telefonautomat och ringer upp Harold igen.
Harold visar sig vara en Tarantinolik skådespelare i 25-30-års åldern, som sover på soffan som står i det enorma vardagsrum, fyllt med flyttkartonger och instrument, som köket mynnar ut i. Harold visar mig ett litet, stökigt rum med en våningssäng och ett skrivbord som är det som skall hyras ut. Sammanlagt blir vi fem personer som ska dela detta bohemiska boende. Ytterligare en student, och en kille till som jag inte lägger på minnet vad han är sysselsatt med. Kanske är han musiker, för Harold berättar att the guys have a band, som tydligen repar i vardagsrummet en kväll i veckan. Allt går väldigt fort, jag säger att jag vill ha rummet och Harold, som verkar gilla mig, tycker att jag ska ringa Hector, who is a painter, som redan verkar vara klar för rummet. Det lovar jag att göra och lämnar lägenheten med Hectors nummer nedskrivet på en lapp.
Jag vandrar runt i det småtrevliga området, dricker en minimal espresso på Café Oslo, frågar inte om namnet, utan tänker att jag inte kan låta detta erbjudande glida mig ur händerna. Jag går tillbaka till butiken där jag köpte drickan och ber om ny telefonväxel, men tvingas gå tillbaka till kaffetjejen, då den lille indiske butiksägaren plötsligt saknar växel. Hector är tystlåten. Han berättar att han läst matematik och att han nu jobbar som fastighetsmäklare och är tillfreds med tanken på att kunna måla i det stora vardagsrummet/replokalen. Hector och jag enas om att det är en bra deal och jag ber honom ringa till Harold. Själv bestämmer jag mig, efter att gått ett fjärde varv runt kvarteret, för att gå tillbaka till lägenheten och ge Harold min emailadress eftersom jag fortfarande saknar telefon. Harold lovar att han ska talk to the guys tonight och höra av sig. Jag åker tillbaka till Manhattan, hem till min blåa säng i mitt vitmålade rum. På kvällen äter jag någon slags calsone hos en kolerisk ung pizzabagare på Broadway St.
Upplagd: 2005-08-18