OS - period 3
Det ligger i psykologins natur.
- Göran Persson, statsminister
Tre hundradelar av en sekund skiljer André Myhrer från en bronsmedalj. Han är dock inte ensam. Japanen Kentaro Minagawa vet också hur det känns komma tre hundradelar för sent. Torgny Svensson tystnar när Björn Geijer hysteriskt förkunnar att klockan stannat på 1:44.18 – tre hundradelar efter österrikaren Rainer Schönfelder. Som om Torgny redan vet hur förödande detta kommer att bli för André. –Det där var inte bra. Nöjer han sig emellertid med att säga.
Det är surt. Fjärdeplatsen är inte fy skam. Nu ska jag hem och smälta. Ta nya tag. Komma igen. Undrar om japanen ger samma klichéartade svar några meter bort till utsända journalister från Nippon.
Jag går så till slut och handlar. Hector lämnade en förkylning kvar i rummet. En av avigsidorna med rumsdelning är att det är praktiskt taget omöjligt att inte ta efter den andra personens sjukdomstillstånd. Således ger jag mig ut på C-vitaminsjakt. Lagar därefter till något som består av en hamburgare, Hectors tunna spagetti, pastasås, ägg och senap. Resultatet visar återigen att jag knappast kan betraktas som kräsen när det kommer till mina egna anrättningar.
Åtnjuter detta tillsammans med, till min förvåning, en alltid lika honungslen Claes-Johan Larsson liverapporterandes backstage från en avslutad schlagerdeltävling i Karlstad. Sverige känns plötsligt långt bort. Det berättas att Kicki Danielsson kammat hem vinsten. Hon svarar Claes-Johan att hon ska hem och lägga sig på sin nyinköpta schäslong eller om det var en divan och fundera ut vilken taktik hon ska ha inför finalen. Men först ska hon duscha. Kicki är svettig och hennes fötter gör tydligen ont.
På El Moderno sitter David med en annan tjeck i 30-års åldern. Det står 1-0 till Tjeckien, men besvikelsen från gårdagen går inte att ta miste på. Tjeckien spelar dessutom långt ifrån bra ishockey och har enligt David enbart Nashvilles Vokoun att tacka för att de fortfarande är i ledning. Jag tar det hela med ro. Beställer in kaffe. Adderar en cheese cake nästa gång servitrisen visar sig. Undrar när någon senast beställde en cheese cake. Berättar lite förslöt för de båda tjeckerna om reaktionerna i den svenska pressen.
David undrar var jag ska se matchen som börjar redan klockan åtta morgonen därpå. Han erbjuder mig att se matchen hemma hos honom. Jag tackar och ställer klockan på sju.
Är ofattbart trött när klockan väl ringer. Överger snabbt mina planerade morgonrutiner. Snoosar några gånger innan jag pälsar på mig och går ut i den bitande kylan. Ringer David, inger svar. Hinner tänka att det blir the laundrymat i alla fall, innan samtal nummer två går fram.
David, iklädd röd träningsoverallsjacka och jeans, säger att han aldrig gått upp så här tidigt under de tre år han varit här. Väggarna är fulla med Pollock inspirerade målningar. David berättar att han blivit av med sin studio, men att han förhoppningsvis skall få en ny till sommaren. Det här är New York. Klart sportfånen egentligen är konstnär.
Jag svarar kaffe på frågan om jag vill ha något. –Du skulle ha valt te, säger David utan ironi i rösten och ger mig en kopp med sumplager likt ett oljeförolyckat hav. –Det är lugnt, förklarar jag och tar stor klunk.
Kände mig obefogat lugn inför matchen. Dels beroende på att jag inte sett Finland i aktion under detta OS och dels för att laget som slog Tjeckien med 7-3 hade allt jag har önskat.
Allt är väldigt trevligt. Davids katt insisterar på att slumra på mitt vänstra lår. Jag berättar anekdoter om de svenska spelarna. Reder ut släktskap mellan alla Samuelssons och Näslunds. Har nästan blivit av med all sump i gommen när Kimmo Timonen skott retfullt hoppar in bakom Lundqvist efter 14.45. 1-0 Finland. Obehagligt uppvaknande.
Zetterbergs 1-1 innebär att vi åtminstone borrat ett hål i Niitymäkis igenspikade kasse. Alltid nåt. Sverige håller i taktpinnen och 2-1 känns skönt logiskt. Peltonens kvitteringspuck kommer dock som ett brev på posten och jag räds scenariot som håller på att bli ett faktum. Ett trubbigt Tre Kronor mot ett sylvasst Finland.
Vi vet alla hur det slutar. De tre stora avgör och Lundqvist är på allas läppar. David säger att de åtminstone förlorade mot de Olympiska mästarna, och att han, om att fått välja, valt Rangers som Stanley Cup mästare före ett nytt Tjeckiskt OS-guld. Sen börjar han prata fotboll.
Jag stannar och väntar på medaljceremonin. Kommentatorerna i studion är lyriska. Givetvis visste de att Sverige skulle vinna. Lidström – världens bästa back. Peter the Great – ödmjukast av dom alla. Detta är de visserligen inte ensamma om. Självaste landsfadern skräder heller inte orden. –Finland gjorde en plattmatch. Jag var faktiskt aldrig orolig.
Om möjligt ännu mer komiskt blir det när jag slår upp söndagens New York Times på Café Oslo och på förstasidan av sportdelen finner följande förklarande bisats: "Lars Winnerback, a Swedish rocker whom the masses found comfortable."
I brist på amerikanska hjältar har New York:arna tagit den nyblivna världsstjärnan tillika rockstjärnan Henrik Lundqvist till sina hjärtan på allvar. Ja, ni läste rätt – rockstjärnan. Nån murvel har tydligen snokat reda på att Henrik spelade bas i coverbandet Box play under tiden i Frölunda, tillsammans med bland andra tvillingbrodern Joel på trummor. Numera vet NYT:s läsare också att det mestadels var Winnerbäcks verk som framfördes.
Det hela är nästan för bra för att va sant. Rangersfansen har fått vittring på någon som kan ta vid där Mark Messier slutade. Kan det vara så att en riktig stjärna som håller på att tändas. En stjärna värdig Manhattan – en rockstjärna. Således följer föga förvånande, mytbildande formuleringar som: "Out skated this 23-year-old with a shaggy haircut and an unkempt beard. He looked as if he had been club-hopping all night."
Mer oväntat är kanske Rögle-Kennys bidrag: "’In some ways,’ said Kenny Jonsson, a Swedish defenseman and former Islanders captain, ‘Henrik can look more like he is 33 than 23.’" Oklart vilken effekt detta får.
Henrik själv verkar också ha insett vartåt det barkar och vill tydliggöra: "that his group is fundamentally different from Abba, the Swedish pop band whose bubble-gum sound follows the hockey team wherever it goes." Reporten fortsätter: "During Sweden’s semifinal victory over the Czech Republic on Thursday, the stereo system at Palasport Olimpico blared a song by Abba, just as the Swedes were getting ready to celebrate."
Avslutningen är på artikeln är briljant: "Apparently, Olympic organizers did not have any Winnerback, and no cover bands were available."
OS är över för den här gången. Sportvardagen står för dörren. På onsdag drar NHL igång igen. Inte fy skam det heller.
Upplagd: 2006-02-27