Håltimme
- D.L.
Efter en av dugg avbruten lur i Djurgården gör jag så slag i min torsdagslunchrutin.
–Currywurst mit Pommes. Nur Salz, ja.
En förändringsvind blåser förbi och jag ber om en Fanta istället för den vedertagna Schultheissen (€0.80).
Rullstolsmannen som rullat fram bakom min rygg beställer en öl och tjabbar lite med goa gubbar-gubben bakom disken. Så en herre på välbeställd cykel. Svart kopp kaffe och 2dl vodka senare returnerar han till sin bänk. Försöker oförmöget att tycka något.
Jag sätter mig med de andra nere vid vattnet. Har tid att spilla ut i Sprees grumliga vatten.
En medelålders, svartmuskig joggare uppenbarar sig på gångvägen bakom oss iförd färgglad, enhetlig dress. Strax innan han ska till att passera brister han helt utan förvarning ut i en serie spasmiska fall. En fällknivsmanöver följs av snabba trippande steg med uppspärrat anlete. Utan att ha yttrat så mycket som ett ljud sneddar han tillslut över vägen och in bland de glest växande träden.
Detta lynchmässiga sceneri passerar relativt obemärkt förbi. Särskilt som jag saknar Special Agent Chester Desmonds förmåga att tolka utspelets verkliga innebörd. Det gör mig lite nedstämd. Förblir istället storögt Kiefer Sutherlands karaktär.
Återgår till Jimmy och Michel som jag burit med mig.
En fransyska i min tyskaklass heter Delphine. Hon pratar tyska med tydlig fransk accent. Tänker på den egenhändigt vikta namnskylt som hon brukar ha på sin bänk.
Det är varmt och jag vill bada. En frisläppt taxvalp vaggar förbi med kopplet som en utvecklad fallskärm i släphasorna. Han stannar upp och tittar på mig med sina bruna taxögon.
En hund och en Delfin. Sen vore man gjord.
Upplagd: 2007-06-18, kl: 23:29