Brev till Sverige
Jag och fransmännen, det är mest fransmän, har nu cirka en halvtimme kvar innan vi får gå ombord. Jag spenderar tiden med min snart oanvändbara mobiltelefon. Försöker spela in en lagom torr hälsningsfras som förkunnar min kommande belägenhet lite von oben. Blir inte nöjd. Gömmer mig i en barntom lekplats för att undkomma fransosernas blickar.
Väl tillbaka på bänken igen ringer jag några sista samtal. Jag är högljudd och skrattar mycket, tar tillbaka min plats.
Har fått en fönsterplats och tittar förstrött ut på det lilleputtsland som breder ut sig nedanför. Planet är inte så stort och inte heller fullt. Stolen bredvid mig är ledig, och bredvid den sitter en italiensk ingenjör som varit på semester i Stockholm några dagar och nu är på väg hem till Turin. Han håller på Inter. Inget av detta vet jag emellertid än.
Jag läser Aftonbladet, men är för rastlös och lägger snart ifrån mig tidningen och fortsätter resan halvsovandes. Försöker komma på något spontant att säga till min granne utan att lyckas. Istället fortsätter vi utbyta artigheter när jag behöver gå på toa eller när det ska langas matbrickor.
När vi närmar oss Paris bryts plötsligt isen och min knackiga engelska vädrar luft för första gången. Jag verkar utstråla nervositet eftersom han hela tiden berättar upplyftande historier om när han var utbytesstudent i Australien och om hur många nya vänner jag kommer att träffa. Vi följs åt in på flygplatsen tills han måste vika av till sin terminal och han för andra gången lyckönskar mig och berättar hur trevligt det var att träffas. Jag fortsätter illamåendes efter den skakiga landningen med buss mot terminal C. På bussen åker jag tillsammans med en liten, rödnäst amerikansk gubbe som hävdar att han varit och föreläst på någon båt som gick iland i Stockholm. Han möter mig med ”Where’re you going buddy?” och konstaterar förnöjt ”ah the Big Apple”. Själv ska han till Los Angels och vi skiljs åt på terminal C.
Nästa flygresa är seg. Jag hamnar bredvid ett medelålders, franskt par som jag inte delar särdeles mycket med förutom att vi alla ska till det förlovade landet i väst. Det är trångt och maten är så där lagom speciell för att oroa min mage. Av någon outgrundlig anledning beställer jag och min franske kollega in vitt vin till maten. Ett tilltag min mage kritiserar direkt. Air France planen stoltserar dock med för mig imponerande multimedia paket intryckt i alla stolsryggar. Jag åker ut på 500 000 euro-nivån (en nivå kvar) i “Who wants to be a millionaire?” Jag besvarar de sista frågorna mycket långsamt, för att paret skall imponeras av mitt intellekt, men de kollar inte längre. Det gjorde de däremot när jag åkte ut på 100 euro-nivån två omgångar i rad tidigare. Nu är de istället fullt sysselsatta med att själva vandra mot 1 miljon i prispengar och mina franskakunskaper är fullkomliga när jag hör kvinnan skryta för mannen hur duktig hon är.
Lite senare börjar jag titta på en fransk ”adult comedy”. Jag kastar generade blickar bakåt i planet för att se vilka fler det är som tittar på erotisk ryggstödsbio tillsammans med mig, innan jag märker att detta rör sig om en slå-i-dörrarna fars i bästa Uffe Larssonstil och stänger av.
Klockan närmar sig halv fyra svensk tid, när vi tar mark på JFK i Queens (utan s blir jag varse under min första taxifärd). Lagom sega ställer vi oss i en bandförsedd kö för ”visa and visitors”. Eftersom jag haft lagom bråttom av flyget för att få lagom bra koll på var folket verkar ta vägen (När och var ska vi hämta väskorna?), hamnar jag bland de sista i den i minst sagt makligt takt ringlande kön. Jag flörtar lite med en söt fransyska, hör två norska tjejer samtala med förmår mig inte att käckt berätta att jag är från Sverige, ler åt en nöjd rysk pappa med sina två tennisspelande döttrar (eller är en hans fru?), blir rädd för en likblek, översminkad ryska (var kommer alla dessa ryssar ifrån helt plötsligt?) som hela tiden stöter ihop med mig när vi millimetervis flyttar oss framåt och ser efter 45 minuter slutet på denna green mile. Jag kan under tiden heller inte undgå att konstatera att alla manliga passkontrollanter är rakade. På andra sidan av denna vattendelare mellan god och ond, insläppt eller hemskickad, möter oss en stor tavla med en storleende George W Bush. Ägnar mig att försöka beräkna straffsatsen vid ett eventuellt utfall mot detta monument.
Jag blir tilldelad en ung svart kvinna som går igenom mina papper. Hon ojar sig, grymtar, snäser, men låter mig tillslut passera. Jag finner mitt bagage tar mig igenom ytterligare än kontroll och befinner mig plötsligt i ett tryckande, pulserande New York. Det är varmt. Närmare 27 grader klockan elva på kvällen och luftfuktigheten så hög att man är fuktig redan innan man börjat svettas. Jimmy Sandell, välklädd ung svensk rookie, iförd svarta jeans, svart piké och svart kavaj känner av värmen.
Jag hittar tillslut en taxicentral och innan jag vet ordet av påbörjas en 45 dollars färd med en mellanamerikansk man som kan allt om billiga telefonkort. Jag känner mig manad att föra en dialog med denne förstagenerationsinvandrare på botten av det amerikanska samhället, men blir snart illamående och sjunker ner i det skinnbeklädda baksätet. Vi entrar Manhattan och hittar snart mitt hostel som ligger på Bow-ery Street, inte på Bov-ery Street som jag på östgötsk engelska deklarerat att jag ville till.
En Bill Cosby-liknande karaktär möter mig i receptionen. Han ger mig en nyckel och en vägbeskrivning som jag har svårt att ta in. Det är slitet och annorlunda och jag är långt hemifrån. Med tunga steg och tung packning tar jag mig uppför de fyra trappor som leder till min våning. Där möts jag av små träbås med blåa dörrar som vi förväntas bo i. Något chockad slår jag upp dörren till mitt ”rum” som består av en slaf och en garderob och som sammantaget inte är större än en tredjedel av mitt gamla korridorsrum på nio kvadrat i Uppsala, en stad långt bort.
Jag lastar in mina väskor och ger mig ut för att få luft. Allt är åter främmande och tryckande och jag bestämmer mig för att jag behöver sömn. 06.00 svensk tid släcker jag lampan, pluggar in Air France-öronpropparna (den oumbärliga luftkonditioneringen väsnas betydligt) och sluter ögonen.
Upplagd: 2005-08-17